Våren.
Tiden då livet börjar på nytt. Som så många andra väntar jag med en pirrig
känsla i kroppen på de första solstrålarna, björkarnas mössöron och även de
stora, klumpiga jordbruksmaskiner som gör så att du måste sakta ner och se dig
omkring. En sådan dag i maj, körde jag till Vasa och medan jag saktade ner
tittade jag omkring mig och lät den känslan av frihet, värme och nytt liv
skölja över mig. Döm min förvåning när ångest och sorg kom istället. Det tog en
stund tills jag förstod att min kropp och mitt hjärta kommer ihåg en annan
majmånad, för tjugo år sedan. Dagen då alla muslimska familjer i granstaden
Prijedor i Bosnien, beordrades sätta ett vitt lakan att hänga från deras
fönster så att man kunde identifiera alla muslimska hushåll. Viste ni att alla
muslimer fick bära ett vitt band på sin överarm, så som man gjorde under
nazitiden i Tyskland? Det följde tvångförflyttning, fängelse och mord. Idag, i
samma staden Prijedor, är det förbjudet att använda ordet folkmord eller genocid.
Det är inte heller tillåtet för de tusentals anhöriga som förlorade sina
släktingar att besöka platser där det har hänt. Myndigheterna i Prijedor kanske
tror att om vi inte talar om det, har det inte heller hänt. Tänk att vi
människor aldrig lär oss att vi inte kan sudda bort vår sorg, utan det enda
sättet att överleva är att möta den, luta sig mot varandra och överleva.
Tjugonde
maj kunde vi i Hufvudstadsbladet läsa en kolumn av Susanna Ginman om det
sorliga faktum att av 750 kvotflyktingar som Finland årligen tar emot, har
knappt ett hundratal fått en plats där de kan bo och börja läka. Resten finns
kvar ute i olika läger, runtomkring i världen. Kanske med vita lakar hängande
från fönstrar i deras hemstäder. Kommunerna säger att de inte har råd att ta
hand om kvotflyktingar och staten höjer inte anslaget. Och bollandet
fortsätter. Och människor i nöd, långt borta härifrån faller i glömska hos
många av oss. Men de väntar och väntar. Varje dag går de till den vita tavlan
där det står landets namn och namnen på de flyktingar som får åka – genast. Så
de är tvungna att vara kvar i flyktinglägrena, annars missar de sin chans.
Jag kan
inte heller skaka av mig den känslan att det är inte bara är pengar som styr
flyktingmottagandet. Hur många av kommunerna som har sagt nej idag på grund av
lägenhetsbrist eller pengar, har fastställt ett årtal när de är villiga att
försöka? Så att de medvetet jobbar för att uppnå de villkor som är nödvändiga
(enligt dem) så några familjer finner ro och börjar leva? Som beslutsfattare,
kan jag mycket väl förstå kommunernas sits i frågan om flyktingmottagande. Men
som flykting förstår jag inte resonemanget där vi lovar ta emot folk, ger dem
hopp och sedan låter dem gå fram till den vita tavlan, dag efter dag, månad
efter månad och förgäves söka efter vårt lands namn. Vi kan inte ha kakan och
äta den. Antingen måste vi ta vårt ansvar för de människor som vi har lovat
tillträde i vår priviligierade värld. Eller ärligt säga nej. Att leva i limbo
är det värsta för vem som helst av oss.
Maj-månaden
är snart slut. I flera veckor har jag planterat blommor och grävt i min
trädgård. Medan jag planterade de många plantor som jag har fått av en kär
arbetskompis, kunde jag inte låta bli att dra paralleller till mitt liv. Vi
människor är som blommor, vi slår rot även om vi rivs bort och förflyttas utan
vår vilja. Allt beror på vad för slags jord vi hamnar i.
