Vår,sol och sorg

Våren. Tiden då livet börjar på nytt. Som så många andra väntar jag med en pirrig känsla i kroppen på de första solstrålarna, björkarnas mössöron och även de stora, klumpiga jordbruksmaskiner som gör så att du måste sakta ner och se dig omkring. En sådan dag i maj, körde jag till Vasa och medan jag saktade ner tittade jag omkring mig och lät den känslan av frihet, värme och nytt liv skölja över mig. Döm min förvåning när ångest och sorg kom istället. Det tog en stund tills jag förstod att min kropp och mitt hjärta kommer ihåg en annan majmånad, för tjugo år sedan. Dagen då alla muslimska familjer i granstaden Prijedor i Bosnien, beordrades sätta ett vitt lakan att hänga från deras fönster så att man kunde identifiera alla muslimska hushåll. Viste ni att alla muslimer fick bära ett vitt band på sin överarm, så som man gjorde under nazitiden i Tyskland? Det följde tvångförflyttning, fängelse och mord. Idag, i samma staden Prijedor, är det förbjudet att använda ordet folkmord eller genocid. Det är inte heller tillåtet för de tusentals anhöriga som förlorade sina släktingar att besöka platser där det har hänt. Myndigheterna i Prijedor kanske tror att om vi inte talar om det, har det inte heller hänt. Tänk att vi människor aldrig lär oss att vi inte kan sudda bort vår sorg, utan det enda sättet att överleva är att möta den, luta sig mot varandra och överleva.

Tjugonde maj kunde vi i Hufvudstadsbladet läsa en kolumn av Susanna Ginman om det sorliga faktum att av 750 kvotflyktingar som Finland årligen tar emot, har knappt ett hundratal fått en plats där de kan bo och börja läka. Resten finns kvar ute i olika läger, runtomkring i världen. Kanske med vita lakar hängande från fönstrar i deras hemstäder. Kommunerna säger att de inte har råd att ta hand om kvotflyktingar och staten höjer inte anslaget. Och bollandet fortsätter. Och människor i nöd, långt borta härifrån faller i glömska hos många av oss. Men de väntar och väntar. Varje dag går de till den vita tavlan där det står landets namn och namnen på de flyktingar som får åka – genast. Så de är tvungna att vara kvar i flyktinglägrena, annars missar de sin chans.

Jag kan inte heller skaka av mig den känslan att det är inte bara är pengar som styr flyktingmottagandet. Hur många av kommunerna som har sagt nej idag på grund av lägenhetsbrist eller pengar, har fastställt ett årtal när de är villiga att försöka? Så att de medvetet jobbar för att uppnå de villkor som är nödvändiga (enligt dem) så några familjer finner ro och börjar leva? Som beslutsfattare, kan jag mycket väl förstå kommunernas sits i frågan om flyktingmottagande. Men som flykting förstår jag inte resonemanget där vi lovar ta emot folk, ger dem hopp och sedan låter dem gå fram till den vita tavlan, dag efter dag, månad efter månad och förgäves söka efter vårt lands namn. Vi kan inte ha kakan och äta den. Antingen måste vi ta vårt ansvar för de människor som vi har lovat tillträde i vår priviligierade värld. Eller ärligt säga nej. Att leva i limbo är det värsta för vem som helst av oss.

Maj-månaden är snart slut. I flera veckor har jag planterat blommor och grävt i min trädgård. Medan jag planterade de många plantor som jag har fått av en kär arbetskompis, kunde jag inte låta bli att dra paralleller till mitt liv. Vi människor är som blommor, vi slår rot även om vi rivs bort och förflyttas utan vår vilja. Allt beror på vad för slags jord vi hamnar i.