Presidiets uttalande

Ordförandevalet står för dörren inom SFP och det är nu vi genom valet skall bestämma hur partiet skall fortsätta utvecklas och i vilken riktning. Vad är viktigt för partiet och är partiet till för medlemmarna eller medlemmarna för partiet?  I arbetet med att föra partiet framåt måste vi ha en ordförande som har förmågan att förena partiets kärntrupp med nya väljare och förmågan att förankra de liberala åsikterna. Vi behöver en lagspelare som kan samspela med alla, som är medveten om de olika spelstilarna som finns i laget, för det viktigaste är inte vem som gör målen utan slutresultatet. Vi behöver en ordförande som är tuff men lyhörd. En ordförande med diplomatiska talanger som ser såväl likheter som olikheter mellan våra olika regioner. En ordförande som kan ena våra regioner.

Dessa egenskaper besitter Anna-Maja Henriksson och vi väljer att stöda henne. Som den häradshövding hon är skulle hon platsa alldeles utmärkt som partihövding.

Svenska Kvinnoförbundet

Carola Sundqvist, ordförande

Emina Arnautovic, viceordförande

Anna Jungner-Nordgren, viceordförande

Tanja Ljungqvist, viceordförande

Vår,sol och sorg

Våren. Tiden då livet börjar på nytt. Som så många andra väntar jag med en pirrig känsla i kroppen på de första solstrålarna, björkarnas mössöron och även de stora, klumpiga jordbruksmaskiner som gör så att du måste sakta ner och se dig omkring. En sådan dag i maj, körde jag till Vasa och medan jag saktade ner tittade jag omkring mig och lät den känslan av frihet, värme och nytt liv skölja över mig. Döm min förvåning när ångest och sorg kom istället. Det tog en stund tills jag förstod att min kropp och mitt hjärta kommer ihåg en annan majmånad, för tjugo år sedan. Dagen då alla muslimska familjer i granstaden Prijedor i Bosnien, beordrades sätta ett vitt lakan att hänga från deras fönster så att man kunde identifiera alla muslimska hushåll. Viste ni att alla muslimer fick bära ett vitt band på sin överarm, så som man gjorde under nazitiden i Tyskland? Det följde tvångförflyttning, fängelse och mord. Idag, i samma staden Prijedor, är det förbjudet att använda ordet folkmord eller genocid. Det är inte heller tillåtet för de tusentals anhöriga som förlorade sina släktingar att besöka platser där det har hänt. Myndigheterna i Prijedor kanske tror att om vi inte talar om det, har det inte heller hänt. Tänk att vi människor aldrig lär oss att vi inte kan sudda bort vår sorg, utan det enda sättet att överleva är att möta den, luta sig mot varandra och överleva.

Tjugonde maj kunde vi i Hufvudstadsbladet läsa en kolumn av Susanna Ginman om det sorliga faktum att av 750 kvotflyktingar som Finland årligen tar emot, har knappt ett hundratal fått en plats där de kan bo och börja läka. Resten finns kvar ute i olika läger, runtomkring i världen. Kanske med vita lakar hängande från fönstrar i deras hemstäder. Kommunerna säger att de inte har råd att ta hand om kvotflyktingar och staten höjer inte anslaget. Och bollandet fortsätter. Och människor i nöd, långt borta härifrån faller i glömska hos många av oss. Men de väntar och väntar. Varje dag går de till den vita tavlan där det står landets namn och namnen på de flyktingar som får åka – genast. Så de är tvungna att vara kvar i flyktinglägrena, annars missar de sin chans.

Jag kan inte heller skaka av mig den känslan att det är inte bara är pengar som styr flyktingmottagandet. Hur många av kommunerna som har sagt nej idag på grund av lägenhetsbrist eller pengar, har fastställt ett årtal när de är villiga att försöka? Så att de medvetet jobbar för att uppnå de villkor som är nödvändiga (enligt dem) så några familjer finner ro och börjar leva? Som beslutsfattare, kan jag mycket väl förstå kommunernas sits i frågan om flyktingmottagande. Men som flykting förstår jag inte resonemanget där vi lovar ta emot folk, ger dem hopp och sedan låter dem gå fram till den vita tavlan, dag efter dag, månad efter månad och förgäves söka efter vårt lands namn. Vi kan inte ha kakan och äta den. Antingen måste vi ta vårt ansvar för de människor som vi har lovat tillträde i vår priviligierade värld. Eller ärligt säga nej. Att leva i limbo är det värsta för vem som helst av oss.

Maj-månaden är snart slut. I flera veckor har jag planterat blommor och grävt i min trädgård. Medan jag planterade de många plantor som jag har fått av en kär arbetskompis, kunde jag inte låta bli att dra paralleller till mitt liv. Vi människor är som blommor, vi slår rot även om vi rivs bort och förflyttas utan vår vilja. Allt beror på vad för slags jord vi hamnar i.

Roligt när väljare tar kontakt!

Fick ett mail idag av en väljare där hon frågar min hur ställer jag mig i frågan om kärnkraft. Har alltid varit mot kärnkraft och min åsikt har inte ändrats. Men energi behöver vi och det är också en stor fråga. Förnybarenergi är någonting vi borde sattsa mera på, förskning kring ämnet är mycket viktigt också. Sedan gott folk, hur mycket egentligen slössar vi med vår energi? Om vi idag går runt i våra lägenheter kan vi se ett många elapparater som är i standby läge, lampor som är på hela tiden och vi ska inte ens behöva nämna den maskin som jag just skriver på....
Inställningen är lika viktigt att satsa på som förskning....

Tillhör vi kjolfolket?

Lyssnade igår (14.3) på Malin Gustavsson och hennes föreläsning om Jämställdhet i skolan. Vid ett tillfälle kastade hon fram en tankeställare att världen ser på kvinnor  som "kjolfolket" :) Heteronormer som vårt samhälle har följer de flesta av oss utan att riktigt reflektera. Skulle vi ha en känslosam jämställdhet skulle heteronormer inte spela någon roll. Vi skulle kunna vara precis som vi kände oss utan att må dåligt för det.
Vårt samhälle är dessutom byggt för en familj mamma, pappa, barn.
Till exempel att vara ensamstående förälder är inte lätt idag. Stöd till ensamstående föräldrar är minimal, kanske just på grund av våra heteronormer? Vi ska inte ens gå in i familjen där det finns två mammor eller två pappor...

Från det ena till det andra, jag träffade Sundom pensionärer idag, och en mycket trevlig herreman sa till mig att "Detta var det bästa jag har hört på 15 år!" Då sa jag snabbt: " Men nu vet du vem du ska rösta på, och så länge är det Sfp så är det ok!" - Men då säger han lite generad, " Du vet jag är Sdp-are:"  : D

Att förankra politik på fältet...

...är en utmaning. Egentligen borde vi, förtroendevalda, ha en naturlig kontakt med fälltet, så att vi kan förklara våra handlingar, men framförallt för att kunna höra på invånarnas åsikt. Tröskel verkar hög att kontakta en förtroendevald. Och då är risken större att våra invånare tror att det går inte att påverka, så varför ens försöka. Jag vet inte varför är det så. Är det mitt fel, kanske borde jag vara mer aktiv? Eller är det invånarna som ska ta den första kontakt? Jag tror att det spelar ingen roll. Det väsentliga är att vi behöver höra på varandra. Då och då borde vi förtroendevalda göra en infoturné i våran bygd och åtminståne ställa oss till förfogande, kanske tröskel skulle vara något mindre då!
Vår Finland bygger vi tillsammans!

Om äldreomsorg...

... på senare tid har man skrivit ganska mycket. Jag märker att också i valdebatter äldreomsorg kommer ofta som en fråga. Naturligtvis målet är att våra äldre ska bo hemma så länge det går och att vi ska skippa institutionell vård i så stor grad som möjligt. Men det borde vara våra äldres beslut. De som känner sig tryggare i någonslag boende borde få möjlighet att välja det. Idag är det inte heller så att folk lämnar sitt hem för att de tycker att det är roligt. Många faktorer spelar roll, inte minst anhöriga. Vård hemma är svårt att ordna utan anhörigas stöd. I en värld där vi uppfostrar våra barn att framförallt förverkliga sig själva blir det svårare att hitta en ballans. Summan på närståendevård ska vi inte ens tala om.
I olika arbetsgrupper sitter folk som bestämmer om platseringar av våra gamla och hur äldre omsorg ska se ut. Jag tycker att ingen borde göra några planer för min mor eller mormor om man inte har varit ute på fälltet och sett verkligheten.

Ett intressant inslag....

...av Sverige TV4 från en mässa i Holland där Sverige, Finland och andra Europeiska länder marknadsför sig för att få holländare att emigrera till dessa för att jobba eller starta eget. TV raporter lyfte upp de frågor som vi alla har frågat oss tidigare, varför söker vi inte dessa människor i våra länder? Hon påpekar att det finns många högutbildade invandrare men att samhället anser dem ha "fel" namn eller att deras brytning är en nackdel....
För att bevisa detta gick hon ut på gatan och pratade med en taxi chauför som visade sig är civilingenjör i maskinteknik ( eller ng liknande) och matte lärare. Den andra person visade sig vara en ung dam frånVitrysland, hon jobbade hemma som utvecklare för förnybart energi och bioenrergi. Tre år i Sverige och talar flytande svenska, just nu utan jobb.

Undrar hur mycket kompetens finns i våra länder och i vår Finland, som går till spillo?